Utskeppning

Under ”Stenbrottens placering” nämns brottens nära läge till stranden som en förutsättning för att slippa tunga transporter över land.

Väl nere vid stranden har det krävts en kaj med tillgång till lyftkran framförallt vid de stenbrott varur man brutit tyngre råblock, för vidare förädling på annan plats.

För de ”lättare” gatstenarna har behovet av lastkaj ej varit lika stort. Via langarkedjor eller trärännor har lastning skett i mindre båtar längs stränderna och därefter omlastats i större båtar. Gatstensbrotten skulle på flera ställen ha behövt åtskilliga kajer på grund av att de var så utspridda.

Alla stenbrott inom Marsbäcks- och Källsåkersområdet har minst en kilometer till utskeppnings/uttransportsplatserna vid Gamlebyviken. Från de stenbrott, som inte nyttjade sjövägen för transport in till Västervik, gick den långa men naturliga vägen över Källsåker. De stenbrott som använde denna väg, ligger öster om Kvarnsjöns sydspets. Även om denna väg är lång, har den säkert varit att föredra framför hästtransport över den backiga vägen mellan Kvarnsjön och Gagnaren. För lastbilar senare i tiden hade det varit en omöjlighet.

För de stenbrott som ligger sydost och nordost om Gagnaren har flera alternativa uttransportvägar funnits:
  1. Vägen från Gagersviks Stensliperi ner till kaj vid Gäddeglo eller vidare över Marsbäcken in till Västervik.
  2. Gäddeglovägen ner till kajen vid Stumpenäset, eller över Marsbäcken in till Västervik.
  3. Vägen förbi Ljungbo, Kejserslund och Jenny in till Västervik.
När flertalet av stenbrotten öppnades före och kring 1900 fanns inte vägsträckan som förbinder Marsbäcken med Ljungbo/Kejserslund, vägen tillkom i början av 1900-talet.

Vid de två utskeppnings/uttransportsplatserna Gäddeglo och Stumpenäset finns det fortfarande spår efter stenkaj och kranfästen.

Vid Stumpenäset har det kvarlämnats uppmärkta råblock.

Ett antal olika kajanläggningar har noterats där djupet i allmänhet är mera än 2 meter och där centrumhål för lyftkran finns.
  1. Plan naturlig klippa, som stupar brant (Mjödö 1, Sandviken).
  2. Utfyllnad med skrotsten (Högö (Gamlebyviken), Örviksholmen).
  3. Utfyllnad med skrotsten över en bädd av stockar (Hultö, ostliga brottet).
  4. Stenkista av stockar fylld med skrotsten (Stora Bällsholmen, Stora Slipholmen västliga brottet).
  5. Nerslagna pålar i tät rad mot vilka utfyllnad har gjorts (Hultöholmen).
  6. Ordentligt stensatt kaj (Stora Slipholmen, ostliga brottet).
Om den vidare färden av gatsten och block vet man att gatstenen till stor del gick till Östersjöländerna, att råblocken gick till Västerviksstenhuggerierna och stensliperiet i Hörtingerum och att kvarts och fältspat gick till S:t Petersburg och Danmark.
Vissa frakter gick med pråmar till S:t Petersburg eller till Västervik. Andra gick med lastångare.

A.K Fernströms Stenhuggeri som bröt sten på bl.a Hultö (Gudingen) och Örviksholmen bedrev även fraktfart genom inköp av Svenska Granitindustri och Skeppsrederiaktiebolaget, som förfogade över fyra lastångare.
En del sten från inventeringsområdet gick säkert med dessa ångare, liksom med Werkebäcks Ångfartygs AB:s båtar, som även fraktade sten.

I SGU:s undersökningar 1876-1881 anges även att
”under Vintertiden transporteras blocken på släde till Bergebo och derifrån öfver viken till Hörtingerum, andra årstider köras de 1,5 mil landsväg ...”