Minnesord om Alice Babs av visarkivarie Marcus Brännström

Kontakt

Postadress

Västerviks kommun 
593 80 Västervik

Besöksadress

Fabriksgatan 21

Telefon

0490-25 40 00

Fax

0490-25 40 61

E-post

vasterviks.kommun@vastervik.se

Kontakta Västerviks kommun

Formuläret går till den allmänna e-postbrevlådan på ansvarig förvaltning.

(Om du vill vara anonym kan du välja att inte fylla i din e-post. Observera att du då inte kan få något e-postsvar från oss.)

Vi minns Alice Babs med glädje och tacksamhet!

På aftonen den 11 februari nåddes vi av den sorgliga nyheten att Alice Babs avlidit, 90 år gammal. Alice Babs som kom att kallas jazztjej, joddlarflicka, kulturfara och en ungdomens förförerska. Alice Babs som blev världsartist, hovsångerska, medlem av Kungliga Musikaliska Akademien och hedersmedborgare i Västerviks kommun, där hon tillbringade åtta viktiga år av sin uppväxt.

Alice Hildur Nilson föddes i Kalmar den 26 januari 1924. Hon var dotter till biografpianisten Jean Nilson och hans hustru Hildur född Liljegren. Alice gifte sig 1944 med Nils Ivar Sjöblom och de fick tillsammans barnen Lilleba, Lasse och Titti.

Redan under Alices första levnadsår flyttade familjen från Kalmar till Karlskrona. Ljudfilmen kom tidigt till Kalmar och därmed upphörde pappa Jeans arbete som biografpianist. I Karlskrona föddes Alices lillebror, som också han fick tilltalsnamnet Jean, år 1925. Hösten 1929 hade ljudfilmen kommit även till Karlskrona och familjen flyttade till Västervik.

Alice Babs besökte sin gamla hemstad sommaren 2002 och hon berättade då för VisStadens Ivar Sjögren om sina minnen från uppväxten i Västervik:

– Min känsla för Västervik började så tidigt som när jag var fem och ett halvt år gammal. Vi kom sjövägen i en öppen segelbåt, förbi Spårö båk och in i Västervik. Jag kommer aldrig att glömma den synen!

– Västervik betydde för mig friska bad och vandringar i naturen. Vi plockade svamp i omgivningarna och det växte vackra blommor här överallt. Även om min pappa, som var stumfilmspianist från början, inte fick behålla det jobbet när ljudfilmen slog igenom, så har ändå jag och mina syskon som barn väldigt många glada minnen från den här staden.

– Och jag har alltid tyckt att solen skiner i Västervik, bara jag tänker på det… Jag hade så många vänner som hjälpte mig framåt på vägen – början av min karriär var ju faktiskt här! Jag var bara 10 år när jag sjöng på Augustenburg, en sång som min pappa skrivit och som min bror och jag framförde.

– Jag hade en god vän, Ivar Ahlstedt, som var simlärare och jag lärde känna hans syster, Marianne. Hon var väldigt konstnärligt intresserad, vi steppade och sjöng tillsammans. Det var innan jag egentligen hade börjat sjunga några jazzmelodier. Hos dom fick jag höra på skiva Louis Armstrong, Duke Ellington och Mills Brothers – och alla dom har jag fått möta i livet och sjunga med. Det var ju drömmar man hade då, som formades här i Västervik.

Åtta år i Västervik

Alices bror, Jean Nilson, berättar i skriften Marieborgsskolan 87 år (2000):

Familjens första bostad blev Arabien 31 (numera Ekbacksgatan 15) där vår familj blev fulltalig september 1930, då lillasyster Renée föddes. Under våra åtta år i Västervik hann vi bo på sex olika adresser:

  • 1931–32 Nya Haga 4 (numera Repslagargatan 4),
  • 1932–34 Västralund 26 (numera Andra Västralundsgatan 10),
  • 1934–35 Strömsgatan 4,
  • 1935 Östra Kyrkogatan 9 (3 månader),
  • 1935–37 Björkhagen 1.

Efter stumfilmsperioden blev tusentals musiker arbetslösa. Pappa Jean började så småningom arrangera och skriva musik och sedermera även till en egen dansorkester, Kasimirs orkester, som spelade i Västerviks Folkets park.

I den orkestern ingick trombonisten Gunnar Börjeson, senare känd som Bob Henders. Med denne kom Alice senare att samarbeta många gånger, bland annat i Tyskland där Henders var ett stort namn. Jean Nilson var revypianist på Augustenburg. Såväl han som hustrun Hildur medverkade i Västerviks teaterliv och spelade även sommarteater på Kulbacken.

Genom en god vän fick Jean Nilson plats på Bröderna Flinks Granitstenhuggeri. Han blev snabbt en duktig handgravör på stenhuggeriet. Sommaren 1932 begav sig familjen ut på en resa i en Dodge Cabriolet med celluloidfönster. Pappa Jean restaurerade gravvårdar, mamma Hildur förgyllde med bladguld. Alice trampade och spelade på kyrkorglar.

På hemvägen passerades Mjölby där pappa Jeans gode vän ”Skånska Lasse” bodde, berättar Alice i memoarboken Född till musik (1989). Senare hade Jean en smidesverkstad och tillverkade bland annat dekorativa blomsterkorgar, ljushållare och tidningsställ i form av notsystem.

Alice kände sig hemma i Västervik. Hon gick i söndagsskola och bytte samfund när hon kunde sångerna och psalmerna. Hela tiden ville hon lära sig nya! Hos Missionsförbundet hade hon lärt sig Lilla svarta Sara – en sång hon aldrig tröttnade på. På hemväg från skolan hörde hon från ett öppet fönster hur ”Duo-ja-flickorna” joddlade i radio och kom på tekniken.

Till vardags gick Alice på Marieborgsskolan och hade som lärare bland andra Birger Arwidson, känd för melodin till lärarinnan Ester Callerstens text Nisse tänker sjöman bli. På läroverket – nuvarande Ellen Keyskolan – fick Alice en musiklärare som hette Carl Magnuson, Calle Max kallad. ”Pelle Snygg” var titeln på en musikal som Calle Max skrivit, och i den spelade Alice huvudrollen.

Men innan premiären, våren 1938, hade Alice hunnit flytta till Stockholm… Hon fick nu åka tåg till Västervik och hon fick bo hos borgmästare Brändström och hans familj. ”Det var inte underligt att jag kände mig som en sagoprinsessa dessa händelserika dagar!” minns Alice i boken Född till musik.

Sommaren 1937 hade Alice nämligen sjungit med pappa Jean vid pianot på en del privata fester i Stockholm. På hemväg till Västervik med ”Gamleby”-båten joddlade och sjöng hon som vanligt. En sångpedagog som hette Lina Boldemann – farmor till tonsättaren Laci Boldemann – var också på väg till Västervik, hörde Alice och blev fascinerad.

Lina Boldemann sökte upp mamma Hildur och hjälpte familjen komma till Stockholm, där Alice kunde få sånglektioner. I Alice Babs alldeles sanna askungesaga var fru Boldemann den goda fen. Alice fick också göra Askungens svenska röst när disneyfilmen dubbades till svenska, men det är en annan historia.

Debutant knep parkpublikens hjärtan

Alice Babs klippsamling finns idag i Svenskt visarkiv, Stockholm och – i kopia – i Västerviks musikbibliotek & visarkiv. Klippsamlingen omfattar över 60 fullmatade A4-pärmar. Den allra första notisen där Alice omnämns publicerades i Västerviks-Tidningen den 29 juni 1936:

För underhållningen i folkparken i lördags och söndags svarade operettsångaren Arne Hedenö och revyskådespelerskan Kate Thunman. Repertoaren var påfallande rikhaltig men i många fall alltför svår för de begränsade röstresurserna. Framförallt var hr Hedenös val av repertoar inte så särskilt lyckad – så pass krävande saker som t.ex. ”O, sole mio” och ”Du är min hela värld” ur ”Leendets land” fordra en stor röst – och det hade inte hr Hedenö.

Däremot var textningen utomordentlig, och de mera glada och enklare sakerna fingo ett gott framförande, som också uppskattades av den ganska talrika publiken. Fröken Thunmans kupletter i den lätta och delvis även i den vågade genren skördade livligt bifall, även om man inte får säga att det blev någon succé.

Vem som däremot gjorde succé var kapellmästaren hr Jean Nilsson-Casimirs (han skötte förresten ackompanjemanget med glans) dotter, den lilla temperamentsfulla Alice, som med en enda kuplett tog publikens hjärtan med storm. Det är en liten dam med framtiden för sig, och vi motse med spänning hennes vidare framträdande som Thalias tjänarinna. –x.

I Västerviks-Postens julnummer 1940 finns en artikel med titeln Från tidningsbud på V.-P. och nervös debut i Västervik till Hela Sveriges Alice Babs. Redaktör Nils Linderoth (signaturen X. Y. Z.) berättar där bland annat att Alice var i färd med att spela in sin första film, Swing it, magistern!. Linderoth vill förlägga sitt första möte med Babs till utställningsåret 1933:

En liten flicka med röd stickad luva kom upp på V.-P. och frågade om hon inte kunde få en ”linje”, d. v. s. bära ut tidningen i ett ev. ledigt distrikt. Flickan var Alice Babs-Nilsson. I sällskap hade hon en ännu yngre ung man. Han hade samma ärende och om det inte fanns någon ”linje” ledig så ville de tillsammans sälja lösnummer av tidningen. Pojken var Alice Babs bror. Båda blevo lösnummerförsäljare och båda blevo tidningsbud vid tidningen.

Enligt brodern Jean Nilson – som ju var med vid detta tillfälle – inträffade detta dock troligen något senare, 1935 eller 1936. Vidare i artikeln får Alices föräldrar berätta om dotterns framgångar och en av lärarna vid Högre allmänna läroverket för flickor vid Sveaplan ger en minnesbild av den unga damen:

Hösten 1937 fick jag som klassföreståndare för en av ettorna på flickläroverket i Stockholm det beskedet av rektor, att en ny flicka skulle komma från Västervik, en begåvad och arbetsam flicka. Hon kom, hon hette Alice och befanns dessutom vara en god och glad liten människa.

På klassens första idrottslov vandrade den utåt Brommalandet, det sjöngs förstås och den som sjöng bäst var den nya flickan. Så sjöng någon en främmande vandrarsång, engelsk eller tysk eller vad det var. Alice sjöng med, något som liknade en andra stämma.

– Jaså, kan du den melodien? frågade man.
– Nej, jag bara harmoniserar.

Då förstodo vi, att den nya flickan kunde en hel del, och snart kommo också andra underfund med det.

Den unge musikjournalisten Johannes Cornell hörde Alice Babs vid ett seminarium på festivalen Swedish Jazz Celebration i Stockholm våren 2004. Han avundas dem som var med på 1940-talet då jazzen verkligen var explosiv, till och med farlig. Han skriver:

Det var ju tidens anda, inte Alice Babs, som var problemet. Själv var hon förmodligen ungefär som hon är idag. Det vill säga glad och positiv. Men också djupt begåvad och oerhört professionell. Och se – här är vi kanske ändå sanningen på spåren. Man kan ju onekligen se för sig hur det konservativa gardet hade fullt sjå att försöka stoppa henne. Hur de bittert misslyckades och på alla sätt ansåg att det var hon, inte tiden, som var problemet.

Under seminariet på Nalen talar hon främst om sin uppväxt på olika orter i Sverige. Musiken fanns där från början, men vid sidan om den också svårigheter och tidvis även fattigdom. Ska man dra en lärdom ur hennes berättelse är den möjligen att sött inte utesluter salt och det är kombinationen av de båda som kännetecknar såväl människan som artisten Alice Babs. Framför allt tycks hon ha varit sig själv trogen, i med- och motgång och på gott betydligt mer än ont. Detta, mest av allt, tar jag med mig hem.

Internationellt genombrott

1949 blev på flera sätt Alice Babs stora genombrottsår på det internationella planet. Allra viktigast var Parisfestivalen – Festival International de Jazz – i maj 1949. Förutom Alice bestod den svenska gruppen av Putte Wickman, Gösta Törner, Arne Domnérus, Carl-Henrik Norin, Reinhold Svensson, Simon Brehm och Sven Bollhem.

Alice Babs och de sju elitmusikernas framgångar vid den internationella jazzfesten i Paris blev sagolika. Alice sjöng Truckin’ så att hela Salle Pleyel rytmiskt gungade i takt. Charles Delaunay, ledare för festivalen och fruktad jazzkritiker, förklarade: ”Alice Babs sjunger jazz som jazz ska sjungas”. På hösten samma år kom Louis Armstrong till Stockholm med sin drömsextett. På en konsert fick Alice hoppa in i stället för Welma Middleton i ett nummer. Alice sjöng Sugar och efteråt log Louis över hela ansiktet, tog sig mot hjärtat och sade: ”She’s got it here”.

Det kom att bli alltfler utlandsengagemang för Hela Sveriges Alice Babs. Till Holland reste hon våren 1952 och på hösten sjöng hon i Tyskland. Tysklandsbesöken hos Süddeutscher Rundfunk kom småningom att bli något av en tradition. Hon sjöng till slut så mycket i Tyskland, och dagligen spelades hennes skivor i de olika radiostationerna, att man till slut trodde att hon var född i Tyskland.

Alice blev välkänd i hela Europa. Detta betydde säkert mycket för hennes placering i den allra första Eurovisionsschlagertävlingen i Hilversum, Nederländerna, 1958. Alice – iförd folkdräkt från Leksand – kom på fjärde plats med Lilla stjärna. Detta år började hon också musicera tillsammans med Ulrik Neumann och Svend Asmussen. Tillsammans bildade de jazztrion Swe-Danes. Legendariskt blev också det samarbete som inleddes 1963 med jazzmusikern Duke Ellington och hans världsberömda orkester. Detta ledde fram till ett flertal gemensamma kyrkokonserter.

USA, Tyskland, Nederländerna, Spanien, Brasilien, Schweiz, Jugoslavien, Tanzania, Kenya, Israel… Hela världen blev Alice Babs arbetsfält. Vi skulle kunna tänka oss att det var de stora sammanhangen som hon mindes bäst och kände sig mest nöjd med. Men det visar sig att det är precis tvärtom! I memoarboken Född till musik berättar Alice om vinterturnén 1943 tillsammans med Charlie Normans orkester:

De platser vi besökte på vinterturnén var Midskogsforsen, Hammarstrand, Örnsköldsvik, Bredbyn, Bollstabruk, Härnösand, Vivstavarv, Sundsvall, Fränsta, Östersund, Gällö, Strömsund, Åsele, Vilhelmina, Lycksele, Umeå, Ånäset, Skelleftehamn. Jag rekommenderar mina läsare att ta fram en karta för att se hur lång och vindlande vår färd var.

Det var ofta iskallt på scenen och drog från alla håll. I något hörn av samlingslokalen stod ofta en kamin där det sprängeldades. De i publiken som satt längst fram var garanterade en ”bastuplats”, de som satt längst ner frös. Men publiken var rörande uppmärksam. Det kändes att de verkligen ville bli roade, vilket var mycket inspirerande.

Många av dem som kommit hade bara sin radio att lyssna på och bara någon enstaka danskväll under den långa, mörka vintern kunde de räkna med. De gånger det kom någon artist för att underhålla var lätt räknade.

Både musikerna och jag spelade och sjöng med humöret på topp för dessa isolerade människor. Här kände vi verkligen att vi hade en uppgift. När jag nu tänker tillbaka på mitt artistliv är det dessa framträdanden på små orter jag minns bäst och som fyller mig med störst inre tillfredsställelse – mer än de stora flotta engagemangen.

Ostkustens pärla och hedersmedborgarskap

Alice flyttade från Västervik redan 1937, men hon återvände många gånger. Och hon gjorde alltid god reklam för Västervik runtom i världen. Ostkustens pärla var titeln på en färgfilm som spelades in i Västervik 1964 med stadens dotter Alice Babs och stadens son Gösta Bernhard. Manus skrevs av Volodja Semitjov, känd för filmen Hon dansade en sommar. Hilmer Ekdahl, som 1940 hade plåtat Alices debutfilm Swing it, magistern!, stod bakom kameran.

I filmen Ostkustens pärla anländer Alice seglarklädd per båt till Västervik. Hon promenerar sedan finklädd runt på gator och torg och ”känner igen sig eller förvånas enligt manus”. Gösta Bernhard spelar sig själv, spelar dragspel och spelar gubbe. För själva produktionen svarade bolaget Industrifilm som även hade liknande reklamfilmer om Kalmar, Öland och Gotland i stöpsleven. Ostkustens pärla visades som förspel till långfilmer på landets biografer åren 1965–69.

I maj 1976 invigde Åhlén & Holm sitt nya Tempo-varuhus i Västervik. Värdinna var ingen mindre än Alice Babs, som hade rest ”hem” från Spanien, där hon då var bosatt, enbart för detta ändamål. Varuhuset råkade dessutom ligga på den plats där Alices småskola, Kvarngatsskolan, tidigare låg. Alice ville inte ha något betalt för att hon ställde upp som värdinna i två dagar, istället ansåg hon att Åhlén & Holm borde uppmuntra ”något lokalt”. Så blev det! Alice själv berättar:

Tempo i Västervik har blivit myndigare – det gamla Tempo är 18 år – och måste nu byta till större kläder. Man kan tala om ungdom som vill fram. Och det finns andra ungdomar som sliter i det tysta, det gör bland andra medlemmarna i Västerviks ungdomskör. Det är därför som jag med glädje överlämnar den här checken från Tempo på 5 000 kronor till ungdomskörens ledare Rune Elmehed. Jag önskar fortsatt lycka och framgång för den fantastiskt fina ungdomskören.

I mars 1994 kom Alice Babs till Västervik för att berätta om Duke Ellington och spela upp hans musik på band. Då hände något unikt. Alice hade inte sjungit offentligt sedan 1984, då hon gav konsert i Los Angeles. Men nu tog hon ton igen! När Onkel Albins orkester avslutningsvis spelade Perdido och publiken rest sig för att gå hem tog Alice spontant mikrofonen och sjöng med.

Strax innan hade hon av kommunfullmäktiges dåvarande ordförande utnämnts till hedersmedborgare i Västervik. Detta för att hon alltid nämnde sin barndomsstad runt om i världen. Titeln Hedersmedborgare hade vid denna tidpunkt endast förärats en person: tennisspelaren Stefan Edberg.

Värnade visskatten

Sommaren 2002 gjorde Alice Babs en bejublad konsert i Slottsruinen i Västervik tillsammans med Charlie Norman. Det var ingalunda första gången de framträdde tillsammans, redan 1954 hade Alice och Charlie spelat in vad som skulle bli Sveriges första guldskiva, Käre John. I samband med 2002 års västerviksbesök gjordes en film där Alice bland annat delar med sig av sin syn på visan:

– Visan ska ha ett budskap. Det är inte bara en vanlig slagdänga med omkväden som kommer tillbaka, utan den har ett djup. Och visan också musikaliskt ska för mig vara… Musik och text ska hänga ihop! Naturligtvis ska – helst – texterna vara skrivna av en som har poesi i sig, som kan språket och som har känsla för det.

Jag älskar ju Ferlin till exempel och Taube, även Povel Ramel. Och sen har vi ju Cornelis Vreeswijk! Tänk att en man från Holland kunde ge oss så mycket, han är ju lika bra som Bellman på sin tid. Det tycker jag är storartat! Och vi har ju en stor skatt av visor att ösa ur…

Att Alice gillade visor är känt. Hennes allra första repertoar bestod av sjömansvisor, schlagers, folkvisor och pappa Jeans visor. År 1941 samlade hon en publik på åtskilliga tusen personer på Gröna Lunds tivoli när hon sjöng en lång rad svenska och amerikanska schlager, plus en av Ruben Nilsons visor.

”– Jag tycker om att sjunga visor lika mycket som jazz men helt kommer man väl aldrig att kunna släppa de synkoperade tongångarna”, berättade Alice i en intervju för Eskilstuna-Kuriren 1951.

Samma år hade hon ett fjorton dagars engagemang på Embassy Club i London. Programmet bestod av lite Olrog och Povel Ramel, joddling, samt svensk och engelsk jazz. Publiken var måttligt road av jazz, men omåttligt road av svenska visor som Alice i Tyrolen och Flickorna i Småland. Alice ackompanjerade sig själv på pianot och innan hon sjöng berättade hon vad texten handlade om.

Mångsidiga Alice har sjungit swing, jazz och schlagers, kyrkliga sånger och elisabetanska kärlekssånger. Visor har hon sjungit för både stora och små.
Hösten 1963 kom Alice Tegnér-skivan Sjung med oss mamma som klassades som den bästa barnskiva som getts ut på mycket länge. En skiva som fortfarande står helt i en klass för sig själv och fortfarande finns kvar i handeln, även om formatet med tiden ändrats från LP till CD-skiva.

Två år senare utgavs LP:n Den olydiga ballongen med visor av Gunnel Linde och Bo Sundblad. Våren 1968 sjöng Alice in arton visor av Borghild Arnér under samlingstiteln Hej du måne. Borghild Arnér själv var synnerligen nöjd och skrev om Alice och hur hon handskas med visor: ”Hon är ibland så varsam med dem som om de var fågelungar och ibland kastar hon ord och toner högt upp så det gnistrar och lyser.”

Priser och utmärkelser i långa banor…

Det är många som har prisat Alice Babs och Duke Ellington har egentligen sagt allt som behöver sägas: ”– I Alice Babs fall går det inte att dra till med frasen ’en av de utvalda få’ – av den enkla anledningen att Alice antagligen är den enda i sitt slag!”

Genom åren har Alice Babs fått ta emot många priser och utmärkelser. Bland annat mottog hon 1973 Musikaliska akademiens medalj för tonkonstens främjande. Tjugo år senare tilldelades hon utmärkelsen Illis quorom för ”hennes enastående och mångåriga insatser som sångerska i olika musikgenrer och för hennes positiva och varma artisteri”.

Alice blev Duke Ellington-stipendiat 1997 och året därpå utnämndes hon till årets Svensk på Costa del Sol. Två grammisar fick hon ta emot, den första vid 81 års ålder på grammisgalan 2005. År 2008 gick IFPI:s – skivbolagens branschorganisation – hederspris till Alice Babs.

Nu får vi minnas Alice Babs med glädje och tacksamhet. Vi får minnas världsartisten, hovsångerskan, akademiledamoten och hedersmedborgaren. Och sist men inte minns får vi minnas den enastående människa som var Alice. Hon som var så varsam med visorna som om de var fågelungar. Hon som kastade ord och toner högt upp, så att det gnistrade och lyste…

Marcus Brännström
Visarkivarie
Västerviks musikbibliotek & visarkiv

Sidan senast granskad den 13 februari 2014
Innehållsansvarig: David Ottvall

Kontakt

Postadress

Västerviks kommun 
593 80 Västervik

Besöksadress

Fabriksgatan 21

Telefon

0490-25 40 00

Fax

0490-25 40 61

E-post

vasterviks.kommun@vastervik.se

Kontakta Västerviks kommun

Formuläret går till den allmänna e-postbrevlådan på ansvarig förvaltning.

(Om du vill vara anonym kan du välja att inte fylla i din e-post. Observera att du då inte kan få något e-postsvar från oss.)