Arkeologiska fynd på Slottsholmen
Innehållet på den här sidan följer en skyltad vandring runt Slottsholmen. Här kan du läsa om arkeologiska fynd som gjorts på platsen.
Innehåll
Spel och dobbel - två borttappade tärningar
Lappat och lagat och kasserat - lädermaterialet
Alla föremål som hittas vid arkeologiska undersökningar är intressanta och viktiga. Oavsett om det är en ägodel som någon tappat eller glömt bort, kompost från trädgården, latrinavfall från ett dass eller en hög med skräp på bakgården. Vi får en glimt av en plats i en annan tid.
Vi har få skriftliga källor som berättar om hur det var att leva på medeltidens Stegeholm. Men vi har fått några ledtrådar genom de arkeologiska undersökningar som gjorts. På 1920-talet grävdes borggården och en av längorna ut liksom ett område utanför borgens södra mur. Åren 2013 till 2015 undersöktes stranden på holmens sydöstra sida. Det är området där det nya huset och dess parkering finns i dag. Skräpet som hittades i det vattendränkta området vid stranden berättar för oss om livet längre uppe på land och i borgen.
Läs gärna mer i boken Dhet ruinerade Schlottet Stegeholm!
1920-talets utgrävning
I början av 1920-talet var ruinen i dåligt skick och behövde konserveras. Man beslutade att borggården och den västra och östra längan skulle grävas ut. Jorden sållades innan den kördes bort och man förde anteckningar över arbetet. Efter urgrävningen förstärktes murarna och fogades om. Murkrönen täcktes också för att hindra regnvatten och snö från att tränga in.
På borggården hittades två brunnar, varav den ena restaurerades och den andra fylldes igen. Bland fynden fanns kanonkulor, svarvade benbitar, en fingerring av brons, några spännen, en rikt dekorerad kam av ben, några grova bitar tyg samt bitar av husgeråd som grönt glas och keramik.
Skeletten på holmen
De mest uppseendeväckande fynden vid 1920-talets utgrävning var de 21 människoskelett som hittades. Tretton skelett fanns vid borggårdens nordvästra hörn och åtta fanns utanför borgens södra del. Det är svårt att veta varför de dött och varför de kom att få sin sista vila här. Man tror att det är kroppar efter stupade soldater som varit med i en strid på liv och död i september 1677. Man hittade inga föremål vid de döda som kunde avslöja varför de dött eller deras sociala status och ursprung.
Några skelett var i så dåligt skick att de ”totalt fallit sönder under spadar och viskor”, medans andra var väl behållna. Man noterade att ett skelett hade två små cirkelrunda hål i skallen, som kan vara av ett kulskott. Några andra synliga skador som kan ha orsakat individernas förmodade snabba död hittades inte. Däremot att skeletten hade god munstatus och alla tänder i behåll.
Skeletten finns inritade på en skiss. Där ligger de på rygg och de flesta har armarna korslagda på bröstet. Ett skelett utmärkte sig eftersom det låg tätt längs med muren, med huvudet på ett underlag av något slag och med händerna knäppta som i bön. Man tror att det kan ha varit en kvinna. Ett annat skelett beskrevs som tillrättalagt på en bädd av tegel. Ett skelett uppmättes och bestämdes vara en 172 centimeter lång man. På ett av kranierna noterades en läkt huggskada och man drog slutsatsen ”att den tappre stridsmannen någon gång före denna sista fejd fått smaka stålet och då erhållit ett märke”.
Varför ingen tog hand om dem efter striden är en gåta. Det går inte att utifrån skisserna och bilderna att avgöra om det verkligen rör sig om en tillfällig placering av stupade soldater eller regelrätta begravningar eller en kombination. Arkivmaterial berättar om ett kapell i Stegeholm under sent 1400-tal, men det nämns inget om någon gravrätt.
Det är oklart vad som hände med skeletten efter undersökningen. Drätselkammaren beslutade först att de skulle läggas i en kista och grävas ned på Gamla kyrkogården, men ändrade sedan sitt beslut. De skulle då istället begravas vid ruinens södra sida. Ingen vet vilket som gjordes.
Kanske kan denna gåta få sin lösning någon gång i framtiden. Kanske kan man då också kan få en riktig datering av skeletten. Genom att studera skelett från människor kan man till exempel se ålder, kön och längd. Man kan se hur sjukdomar och skador från arbete, strid eller olyckor har satt spår i skeletten. Det går också att spåra vad en människa ätit och hur stor del av proteinintaget som kommit från djur som levt på land eller i sjöar och hav. Man kan få ledtrådar om släktskap och var en person kommer från.
Skräpet i strandkanten
På medeltiden slängde man inte bort lika mycket saker som vi gör i dag. Och framför allt köptes det inte lika mycket nytt. Det fanns mode även under medeltid som gjorde att man i vissa kretsar omgav sig med det senaste, så som exklusiv importerad keramik. Men man kan också se att vissa föremål användes under väldigt lång tid. När en sak var så utsliten och trasig att den inte kunde lagas en gång till fick den hamna på skräphögen.
I det läder som hittats vid Slottsholmen finns mängder med återanvända delar: Men här finns även spill från nytillverkning. Bland keramiken märks Siegburggods, stengods, lergods och greyware från åren 1350 till 1500. Man hittade också äldre gods som yngre svartgods från åren 1175 till 1350. Det finns också gods i form av jydepottor med dateringen 1550 till 1650. Här fanns även en unik formpressad ljusstake i tegel och någons bortkastade speltärningar. Många av föremålen visar på ett tyskt inflytande och kontakter över Europa. I flislagret fanns också stora mängder dynga från djurhållningen på holmen, liksom slaktavfall med tydliga skär-, såg- och huggmärken. Här fanns också hasselnötter, fröer och kärnor som visar på de boendes matvanor och trädgårdsodling. En mängd små slaggbitar visar på medeltida smidesverksamhet. Man hittade också flera bearbetade träbitar så som eldade bloss, spetsade mindre pålar och stickor, små delar av plank och lister. Några små föremål som ett trähandtag, en plugg och dymlingar samt några tunnband och laggstavar hittades också. Här fanns också stora mängder träflis, timmer och tegel.
Vid konserveringsarbetena på 1920-talet iordningsställdes borggården. Den ena brunnen restaurerades, medan man valde att endast markera den andra i gräset och plantera ett träd i dess mitt. Foto: Västerviks Museums arkiv.
Ett par av skeletten vid Stegeholm. Artikel i VT 9 augusti 1924. Foto: Daniel Nordenskjöld, Västerviks Museum.
Varje skärva och föremål dokumenteras noggrant. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2015.
Skärvor av lyx
Keramiken, skärvorna av medeltidens kärl, vittnar om status och rikedom. Den är varierad och utgörs av åtta olika typer, från tidigt 1300-tal till 1500-talet. Materialet från Stegeholm är faktiskt smått unikt. Det består enbart av importerade kärl. Här finns yngre svartgods från Danmark eller Tyskland, skärvor av vitt lergods från England, stengods från tyska Siegburg och greyware från Holland. Keramik från Holland och England liksom den stora andelen stengods är mycket ovanligt i Skandinavien. Keramiken från Slottsholmen avviker från andra material i Östersjöområdet och är av mycket hög social status.
En stor skärva holländsk greyware. Denna keramiktyp är ett mycket ovanligt fynd i Skandinavien. Troligen har kärlen setts som statusföremål, men de kan mycket väl ha tillhört det personliga inventariet hos någon välbeställd person som besökt eller flyttat till Stegeholm. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum, 2015.
Skärvor av stengodskrus från Siegburg i Tyskland. Det viktigaste produktionscentrat var Rhenområdet i västra Tyskland och den ökade importen av stengods till Skandinavien kan kopplas till Hansan. Andelen stengods i materialet från holmen är betydligt högre än i andra städer och byar. Foto: Torbjörn Brorsson, Kontoret för keramiska studier och Veronica Palm, Västerviks Museum 2015.
Djurhållning och jakt
De djurben som hittades i de medeltida lagren vid undersökningarna på Slottsholmen 2015 kommer från både tama och vilda djur. Här finns mängder med slakt- och matavfall. De flesta ben är obrända, men några visar att de följt med ner i grytan eller in i elden innan de till slut hamnade på skräphögen. Vissa ben har också använts för redskapstillverkning. Något som tydligt visar på att djur har hållits på holmen är de stora mängder kreatursdynga som fanns i strandkanten.
Nu vet vi mer om vad som ätits och vad man haft för boskap för borgens räkning, vilka husdjur man hade och vilka djur man jagade i skogarna utanför Västervik. Vi kommer både djur och människor på Stegeholm lite närmare och har fått viktig information om 1300- och 1400-talets kostvanor och djurhållning i den högreståndsmiljö som Stegeholm då var.
Ben från nöt med tydliga slaktspår. Benen visar att djuren slaktats vid ganska ung ålder, de flesta var 1,5 till 4 år. Detta tyder på en specialiserad uppfödning av kreatur för att förse slottets invånare med kött. Liknande mönster har kunnat konstateras vid Kalmar slott. Vanligtvis slaktade man betydligt äldre djur i de medeltida städerna, som uttjänta mjölkkor och dragdjur. De medeltida korna var mindre än dagens, med en mankhöjd mellan 101 till 110 centimeter. Som jämförelse har en nutida mjölkko vanligen en mankhöjd på cirka 135 centimeter. Foto: Daniel Nordenskjöld, Västerviks Museum 2016.
Ben från får och get. Foto: Daniel Nordenskjöld, Västerviks Museum 2016.
Bäcken och kranium av katt från Slottsholmen. Katternas huvudsakliga uppgift var att hålla efter råttor. Flera ben från svartråtta tyder på ovälkomna gäster i borgen. För invånarna på Stegeholm var nog råttorna ett stort bekymmer eftersom de kunde äta upp matförråden och sprida olika sjukdomar. Foto: Daniel Nordenskjöld, Västerviks Museum 2016.
I benmaterialet finns även flera ben från vilda djur som kommit till Stegeholm som jaktbyten. Här finns ben från kungsörn, tjäder och rapphöna. Kanske utgör de vargben som hittats spår av vargskinn som lämnats in till slottets fogde som skatt. I skogarna har skogshare och ekorre snarats. Högvilt som rådjur, kronhjort och vildsvin har jagats, en del troligen genom den typiska senmedeltida aristokratiska jaktformen med hunddrev och ryttare till häst. Jakt på hjort med hjälp av hundar beskrivs i Le Livre de la Chasse, här i en version från 1430 till 1440. The J. Paul Getty Museum, Los Angeles.
Bland fynden finns ben från minst tre olika typer av hundar. En dvärghund, en mellanstor
hund och en för medeltid ovanligt storvuxen hund. De små knähundarna var exklusiva djur och var säkert speciellt uppskattade i kalla stenbyggnader som Stegeholm. Den mellanstora hunden kan ha varit en jakthund, men det kan också ha varit en lösspringande byracka som var vanliga i städer och byar. Den stora hunden är ovanlig och var troligen en speciell typ av hund, en statussymbol, som tillhörde herrskapet på Stegeholm och som användes vid jakt på vilt i skogarna kring Västervik. Man kan se på lårbenets muskelfäste att hunden har arbetat hårt under sitt liv. På bilden syns ben från en stor och en mellanstor hund från Stegeholm. Foto: Ola Magnell, Arkeologerna 2016.
Spel och dobbel – två borttappade tärningar
I alla tider har barn och vuxna roat sig med lekar och spel. Olaus Magnus beskriver på 1500-talet i sin historia om de nordiska folken hur de samlas på ”lekvallen” för att utöva tävlingar och lekar som livtagsbrottning, längdhopp, dragkamp och flera olika bollekar. Mindre utrymmeskrävande spel var också populära, som kägelspel liksom brädspel som kvarnspelet, schack och räv.
Att det spelats även vid medeltidens Stegeholm visar fyndet av två tärningar på. Den ena var hel medan den andra hade gått sönder och kanske kastats just därför. Båda tärningarna är relativt små och tillverkade av ben. Den hela tärningens ögon är placerade i ordningen 1 mot 2, 3 mot 4 och 5 mot 6. Idag är ögonen på tärningarna placerade så att den sammanlagda summan av de två motsatta sidorna alltid blir sju.
Tärningar har inte bara använts vid spel och dobbel utan även i rättskipningens tjänst. Vid brott med flera skyldiga kunde ett kast med tärning avgöra vem som skulle sona brottet genom att plikta med livet.
Spel om pengar eller egendom kunde bli ett problem och kyrkan varnade för speldjävulen. Under senare delen av 1300-talet infördes det en ”dobblarebalk” i Magnus Erikssons stadslag, eftersom kungen ansåg sig vara tvungen att begränsa stadsbornas spelande.
Två tärningar från Slottsholmen. Foto: Stina Damberg, Kalmar läns museum 2016.
Spår av odling, mat och dryck
I lagren av avfall i strandkanten på Slottsholmen har ben, fröer och andra växtdelar bevarats. Det är ett ovanligt rikt och spännande material som berättar om trädgårdsodling och vanor kring mat och dryck på Stegeholm under 1300- till 1500-talen.
Under medeltiden var basmaten främst av mejeriprodukter och säd, ärtor, bönor, hasselnötter samt grönsaker och rotfrukter som kål och rovor, palsternacka, morot och betor. Kött var mer exklusivt men ingick i baskosten, liksom fisk som utgjorde en stor del.
På holmen hittades ben från husdjur, vilt och fisk. Här fanns fröer från olika frukter och bär, grönsaker och rotfrukter, säd, nötter och kryddor. I matresterna syns spår av exklusiv mat med ovanliga och dyra råvaror som bara de rikaste hade råd med, men också av vanlig basföda. Avfallet kommer förmodligen från både den härskande eliten och från tjänare och soldater som fanns på Stegeholm. Ovanliga fynd som sparris, kryddsalvia, svarta vinbär, rapphöns och vildsvin visar på exklusiv mat från den aristokratiska miljön. På Stegeholm samlades senmedeltidens maktelit med långväga kontaktnät och internationella vanor. Menyn var antagligen mer lik den i europeiska furstehus än det svenska samhällets.
Här finns också spår av odling i form av fröer, dynga, köksavfall och ogräs som är typiska för just trädgårdsjord. Här har funnits en örtagård med kryddor som salvia, mynta, senap, hampa och humle och medicinalväxter som hjärtstilla, bolmört och belladonna. I köksträdgården odlades bland annat kål, kirskål, rova, sparris och svarta vinbär.
Humlefrukter (fyra runda till vänster) och porsnöt (den med tre spetsar till höger) funna i avfallet på Slottsholmen utgör rester efter ölbryggning. Fröerna mäter cirka 2,5 millimeter i diameter. Foto: Jens Heimdahl, Arkeologerna.
Fröer av lingon och blåbär funna i latrinavfall från Stegeholm. Längden på fröerna är cirka 1,5 millimeter. Foto: Jens Heimdahl, Arkeologerna.
Fröer av fyra medicinalväxter från Slottsholmen. Från vänster till höger ser vi: hjärtstilla, akleja, belladonna och bolmört. Foto: Jens Heimdahl, Arkeologerna.
En ljusstake av tegel
Denna vackra ljusstake är formpressad och dekorerad med romber och linjer, även undertill där det finns en pyramidformad knopp. Ljusstaken är något skadad vid foten och kan inte längre stå upp. Troligen är det därför som den kasserats och hamnat bland det andra skräpet i strandkanten.
Endast en handfull ljusstakar av det här slaget har hittats i Sverige. De ser alla olika ut och det finns inga uppgifter om vem som gjort dem. Troligen är några av dem importerade. Ljusstaken från Stegeholm kan ha kommit hit från Tyskland liksom större delen av det keramiken. Den här typen av tegelljusstakar dateras till den senare delen av 1300-talet.
Det var inte en modell som fanns i vanliga hem. Där använde man istället oljelampor. Man hade sällan råd med vaxljus. I denna fina ljusstake har man däremot använt stöpta ljus, något som var vanligare i kyrkor och i finare hushåll.
Tegelljusstaken från Stegeholm. Foto: Veronica Palm, Västerviks Museum 2015.
Lappat, lagat och kasserat – lädermaterialet
I resterna från den medeltida strandlinjen hittades hundratals bitar av läder. Främst var det läderspill från tillverkning av skor och andra persedlar som handskar, bälten och väskor. Här finns delar av skor i olika storlekar, några nästan hela.
De flesta fragmenten utgörs av klippbitar, vilket visar att det inte bara rör sig om kasserade trasiga saker, utan också om hantverksspill. Läderfragmenten var spridda och har kastats ut vid flera tillfällen. Det visar att man arbetat med läderhantverk på holmen.
De insamlade fynden, allt från centimeterstora bitar och remsor till större skofragment och lädersjok, lämnades till en konservator som rengjort och urlakat lädret från smuts och saltvatten. Sedan konserverades de genom vacuumfrystorkning. Detta för att de ska bevaras och finnas kvar för forskning och utställning i framtiden. Foto: Daniel Nordenskjöld, Västerviks Museum 2016.
I materialet från Slottsholmen finns en stor mängd fragment av läder från skor och andra trasiga persedlar. Men man kan också se att man skurit bort och lagat vissa delar och även tillverkat nya saker. Här finns bortskurna sömdetaljer, fragment med päls och klippbitar som alla har kastats på skräphögen. Foto: Daniel Nordenskjöld, Veronica Palm och Stina Damberg 2016.